honsprangvilse

Idag fyller min farfar 65 år. Leif Roland Jansson. Han är den bästa farfar man kan tänka sig. Jag har en miljon minnen av honom, från när jag var liten fram tills nu. Han är alltid rolig och skojar hela tiden, han är alltid snäll, han äter alltid massor mat och sitter längst vid matbordet trots att han är smal som en pinne, han har haft mustasch enda sen jag var liten, han har en blå prick i pannan och på hans bröst står det "Jag älskar Annie" (min farmor heter inte Annie), han är busschaufför och alla skolbarn han skjutsar på älskar honom, han tycker om att gå på hockey och köper alltid korv (flera stycken), han var min favorit när jag var liten (och jag var nog hans), vi lekte glasögonaffär, häst och så har jag skrivit ett kontrakt där det står att vi ska bygga en lådbil (det blev aldrig av, men kontraktet finns kvar!), han är en godisgris och har alltid älskat jordnötter, dumleklubbor och Marabou Schweizernöt, han har lärt mig mycket - att äta bacon med händerna, att blanda en kortlek och att klättra i päronträd och massor mer förstås. Han är inte gift med min farmor, men dom har alltid varit tillsammans och kommer nog alltid att vara det. Dom har alltid bott i ett rött hus på landet (om man åker på E4:an mot Linköping nu på vintern så är det huset med en knallblå lysande julgran på vänster sida, man ser det tydligt om man tänker på det), och där har vi barnbarn lekt, spelat Bingolotto, myst med kattungar, stått i trappen och skrikit på farfar att han ska gå upp på mornarna och ätit mat med sörpelskeden (som Philip tog sönder...).

Det finns ingen bättre farfar. Så tycker nog alla om sin egen farfar visserligen, men min farfar är speciell. Och jag hoppas att mina barn ska få träffa honom och få ta del, i alla fall en liten del, av den glädje jag fick av honom när jag var liten. För han är bäst. Grattis farfar!

(Nu när du har en dator ska jag se till att du kan läsa min blogg)