honsprangvilse

Jag tänker ofta på barn. Det där lät otroligt snuskigt. Ni förstår ju förstås att det inte var så jag menade. Jag menar att jag ofta tänker på när jag skaffar barn. Hur mycket jag längtar. Jag har alltid älskat barn, och jag har alltid varit populär hos barn. Jag fäster mig otroligt lätt vid små barn, och jag ser så mycket fram emot den dagen jag trycker ut en egen liten bebis. Helst vill jag inte trycka ut den. Jag är så rädd för smärta att det inte är sant. Och tanken på att jag ska klämma ut ett huvud ur ja-ni-vet-vad känns så skrämmande att jag nästan mår illa. Lika mycket som jag vill ha en bebis, lika lite vill jag föda den. Jag kommer ju att göra det en dag, det vet jag ju. Men som sagt, lika mycket som jag vill att den dagen ska komma snart, lika lite vill jag att den dagen ska komma över huvud taget. Läskigt det där. Men bebisar är nog bland det gosigaste jag vet. Kläderna, bebisdoften, dom små små händerna och allt det där fina (det träliga vill jag inte tänka på nu) får mig att längta efter en egen. Hör du det Erik, dags att skaffa barn snart! Nej, jag skojar bara. Det får nog dröja några år. Minst fem. Då är jag 23 och det känns ganska lagom. Usch, jag är bara 18 år och tjatar om barn. Men dom är ju så gosiga. Och söta. Och gosiga. Och söta. Och luktar så gott. Och man vill bara pussa på dom. Fast jag håller mig nog till mina p-piller ett tag till.

 
 

Blir man inte lite sugen?